lostinalicante

Idag är sista dagen i Alicante. Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag känner mig så fånig men sanningen är att jag de senaste dagarna har gått omkring med gråten i halsen och så fort jag tänker för mycket på mina fina vänner här nere och hur roligt jag har haft så börjar tårarna rinna.

Självklart ska det bli skönt att komma hem och jag längtar så mycket efter att få träffa familjen och alla kompisar hemma igen. Men jag vill verkligen inte fara. Redan när jag for visste jag att jag inte ville fara hem den här dagen. Dock visste jag inte att jag skulle komma att älska människorna här så mycket. Mina nya svenska vänner är ju lättare att träffa. Men koreanerna lär det ju bli annorlunda med. Jag är så ledsen att jag mår illa!

Den här resan har verkligen varit en berg och dal bana. Det har varit tråkigt, tufft, kallt och frustrerande många gånger. Men samtidigt har jag haft så roligt! Visserligen är jag inte på den spanskanivån jag vill nå, men jag har ändå lärt mig så fruktansvärt mycket spanska, jag har träffat och lärt känna massor med fantastiska personer, lärt känna Alicante, bott utan föräldrar, blivit kär, fått undervisning i koreansk matlagning, varit förkyld, börjat lyssna på massor med spansk musik... vissa texter är så fina att håret på armarna reser sig, lärt mig äta rå lök, bott med ett gäng kackerlackor, haft lektoner i potatisskalning, sprungit ut mitt i natten och tagit kort i fotobås, dansat tills jag inte orkar stå på fötterna, lärt mig svära på koreanska, fått ett blåöga, skrattat så tårarna sprutat, badat i havet, tagit långa promenader mitt i natten och miljoner saker till.

Ja den här resan har verkligen varit något extra. Mina nya vänner är verkligen förebilder för mig, jag har blivit en bättre människa av att se hur de beter sig och även fast tårarna rinner så är jag jätteglad över att jag är så ledsen. Jag är glad att jag har så starka känslor för alla personerna här, tänk om jag inte känt ngt speciellt alls? Bara kunnat krama om klasskompisarna, le lite åt breven de skrivit till mig och sen inte tänkt tillbaka så mycket när jag kommer hem?

I kväll är min sista kväll och jag ska försöka ha så roligt som det bara går! Vi ska se på fotbollen i kväll och sen ska jag nog bara se film med koreanerna. I morgon klockan 9.00 ska jag och Arlette ta bussen till flygplatsen.

Hängde lite med koreanerna i helgen, vi satt vid ett glasbord och jag såg att det var väldigt färglada fötter under bordet. Jag kommenterade Juans sockar, att de var väldigt...fina! Det slutade med att Jieson drog med mig in i hennes rum och hon visade upp hela som socksamling. Hon försökte även ge mig ett par sockar. Jag tackade men fick förklara att jag har ungefär 98 storlekar större än henne och att hennes sockar är som tåvärmare för mig.

Gahhh... hur ska jag kunna lämna de här fina människorna på söndag?!

Vi vet att folket hemma i Sverige morrar över att vi inte bloggar så mkt. Jag kan inte annat än att hålla med, det är dåligt gjort av oss, men vi har alldeles för mycket att göra här för att hinna med. T ex ligga på stranden i flera timmar om dan, vilket vi gjort senaste tiden.

Här är en bild på Arlette och mig. Arlette är tjejen som tagit över Holländskans rum, hon är från Stockholm och ska stanna lika länge som mig, vi ska tom ta samma flyg hem!

Min förkylning har inte riktigt gått över än, men Sara har spått att det här är en väldigt bra dag för tequila så kanske det blir utgång i alla fall.

Jag känner lite skuldkänslor över att sitta inne just nu, men jag orkar verkligen inte vara ute i värmen. Solen är så galet varm!

Men jag har haft en riktigt mysig dag faktiskt. Dagen började med några timmar i skolan, lite tomt utan Malin som skippade skolan och var med Lina och Kalle istället. Efter det så tog jag en promenad med Anabel och Simona. Vi träffade på Kalle som gömt sig för solen på ett café och sen tog vi en sväng förbi stranden där Malin och Lina solade.

Men vi som var klädda i jeans och T-shirt klarade inte av hettan på stranden och flydde in på smågatorna i jakt på mat. Vi hittade en otroligt mysig liten restaurang där jag åt pasta med sallad, räkor, pesto och sparris. Vi pratade på så gott det går med spanskan. Det är så roligt att prata med tjejerna eftersom de inte kan engelska utan vi är tvingade att öva spanskan tillsammans. Självklart blir det mycket teckenspråk och grammatiken skulle få Manolo att gråta av frustration, men det funkar bra och är mer avslappnat än i skolan.

Efter det tog jag farväl av Simona som åker hem idag innan jag gick hem och läste en stund innan jag somnade i vårt svala sovrum. Nu tänkte jag handla lite mat till ikväll och inatt tänkte jag bege mig ut och se vad barerna har att erbjuda.

Igår hade vi en riktigt mysig dag med Anabel och Simona. Det var galet varmt, så vi tog en glass på favoritstället innan vi gav oss iväg på upptäcktsfärd.

Halvvägs upp på berget och lite lagom svettiga

En lite sne bild på utsikten

Självutlösaren gick varm hela eftermiddagen

Lite bilder från lördags! Som vi skrivit så många gånger var det karneval i helgen. Vi klädde inte ut oss så mycket, dels för att vi inte riktigt förstod att det var seriöst (jag menar, skulle någon säga att ALLA i Umeå skulle klä ut sig under en helg så skulle på sin höjd 12 pers göra det... ) och dels för att vi fick veta det dagen innan och inte hade tid.

Markus och jag i lägenheten innan utgång

Malin och jag med våra masker som vi hittade i en liten smyckesbutik för 20kr st

Söta Anabel som vi hänger med rätt mycket nu för tiden. Hon kan inte engelska så det är perfekt att öva spanska och teckenspråk.

Några steg ifrån att  komma ut på La Rambla. Festgatan här i Alicante. Det här som den största delen av festivalen höll till och ALLA hade mer eller mindre avancerade utklädnader. Vi såg allt; barn i stålmannendräkten, hela gänget från Alice i Underlandet och Rödluvan, en vandrande Macbook, skrämmande bra kopior av Mega Mind, ett stekt ägg, 78 olika sorters transor, gamlingar som stödde sig på käpp och var sminkade som Kiss och David Bowie.

En av 7 pratglada nunnor som satt vid bordet bredvid

Hela gänget, minus fotografen Anabel

Utanför 3 pintas

I väntan på att Malin gick på toa på Havana, så tog jag och Anabel över dansgolvet

La Rambla och en bar mitt i gatan

Lite fler bilder från paraden i fredags!

Nos gusta!

Det var så häftigt att se hur ALLA var utklädda. Alla barn hade dräkter, föräldrarna hade sminkat sig och klätt ut sig. Nu menar vi inte att de ritat morrhår med kajalpennan. Utan vi snackar fullvuxna män som klämt ner sig i klänningar, klackskor och med välkammade peruker, en familj på 5 pers i full piratutstyrsel, en familj som målat sig som smurfar med blå färg över hela kroppen och hemmagjorda nyckelpige dräkter.

Här är låten som spelas som mest här på Spaniens nattklubbar!

Jag tyckte att den var riktigt bra fram tills igår kväll. Vi var hemma hos Sebastian och Anabel innan vi gick ut till karnevalen. Då visade Sebastian oss videon till låten och imiterade dialogen i början av videon så många gånger att tårarna sprutade (kan även berott på att de rökte inne i lägenheten, men roligt vare iaf)

Och ikväll, då är det vår tur att klä ut oss! :)

Enda sedan i söndags har det varit hemskt väder. Bara 13 grader varmt och molnigt. Det är så förbannat synd om oss!!!  Åh vad jag längtar efter förra veckans sol och Malins ryckningar!

Vi var ett riktigt häftigt gäng som gick ut i helgen. Ni ser ju vilket järngäng vi var....ascoola..

Jaa det finns inte mycket att skriva om egentligen som ni märkt. I fredags träffade vi några spanjorer och man märker ju mer man umgås hur olika vi faktiskt är. Ett exempel var i fredags..lördags morse när folket som varit ute tillsammans var på väg hem, så tittar en av spanjorerna på klockan och säger att han måste skynda sig hem. Klockan är tio över sex och om han inte är hemma halv sju så kommer hans mamma bli jätteorolig och troligen döda honom. Sen skyndade han sig iväg. Han är 24 år gammal.

Nog för att lärarna har sagt att det är normalt att bo hemma väldigt länge, så tror man ju inte riktigt på det förrän man faktiskt ser det...!

Efter att ha pratat om vårt Lizzarranbesök förra veckan så var det några fler som ville följa med den här gången. Vi var ett stort gäng som käkade tsm. Jag satt bredvid Anabel, som bara kan tala koreanska och spanska, så jag lyckades tom klämma fram nästan tre hela meningar igår!

Calvin som började i vår nybörjarklass tidigare i veckan. Han har bott i Sverige i flera år men är från Armenien om jag inte minns fel.. Riktigt kul att vi är lite fler på lektionerna nu!

Vi fick en oförskämt billig nota när det väl var dags att betala, de måste ha blandat ihop båda mat och dryck för när hälften av oss hade lagt in vad vi skulle betala så var vi redan många € över vad kvittot visade.

Gurls på 3 pintas

Jag vet inte riktigt hur vi tänkte men det slutade med att vi gick ut på en studentbar. Iris, tjejen till vänster, är orsaken till hela spektaklet, hon for hem först av alla.

Tjejerna lärde grabbarna att dansa till Shakiras waka waka

Halv fyra kände vi att man man kanske borde sova några timmar innan skolan började, så vi gick hem. Och på något sätt, jag vet inte riktigt hur, så satt vi alla i skolbänken klockan nio imorse.

De flesta som jag pratat med på senaste tiden vet att jag har varit riktigt deppig pga att det har gått jättedåligt med spanskan. Jag ligger långt efter både Malin och Esther trots att vi går i samma klass. Men efter i helgen så känns det faktiskt lite roligare. Jag, Esther, Malin och Simen festade i lördags, tyvärr drog Malin hem efter förfesten, men vi andra for på en krog där Simens nyfunna spanska vänner var. För första gången fick jag verkligen prova på spanskan. Det var en riktigt rolig kväll (morgon?), alla var så snälla och hjälpte mig med spanskan och tack vare att några av grabbarna kunde engelska så kunde de förklara hur och varför man sa vissa saker. Klockan åtta på söndagmorgon kom jag hem till lägenheten efter en riktigt trevlig kväll.

Igår när skolan var slut så gick vi ner till kajen och stekte i ett par timmar. Det verkar som om värmen äntligen är på väg på riktigt! ... ehh... försöker komma på ngt mer intressant att skriva om... men det finns inget att säga.

Alicante är verkligen en gullig stad på så sätt, varje kväll när vi är ute och går längs hamnen och stranden är det par i alla åldrar, allt från tonåringar till gamla finklädda gubbar och gummor som går armkrok eller hand i hand. De visar verkligen öppet hur mycket de tycker om varandra, inte alls som i Umeå där man knappt håller hand offentligt.

Jag kan tänka mig att när jag far ut och springer ikväll så kommer det vara extra många par att sicksacka emellan.

I fredags så provade vi på utelivet. Det blev en oförskämt lugn kväll, Österrikarna visade oss runt bland småkrogarna ett par timmar, innan vi gick vidare till huvudgatan La Rambla; en stor gata proppad med partyställen.

Strax innan tolv gick vi till den första krogen. Vi vet inte riktigt vad den heter, men tjejerna kallar den för 3 pintas, eftersom man får 3 glas öl för 3€, vilket är lite billigare än 30 svenska kronor.

Det var så packat med folk där inne att vi var tvungna att stå ute på gatan. Bara skönt tyckte vi, musiken är så fruktansvärt hög inne på klubbarna att man får tinnitus bara av att föreställa sig ljudnivån.

Hela gänget, minus Ester som tog bilden. I mitten ser ni Cornelia och till höger om henne är Simen och Elisabeth. Simen är från Norge och lever upp till alla fördomar. Det är den gladaste killen vi träffat. Han pratar alltid för fullt på Norska och trots att vi inte fattar allt. Men lika glad för det är han. Någon gång ska vi be honom säga "Ska jag fritera mor din!?"

Tres pintas!

Ägaren på det här stället såg precis ut som en avdankad Sylvester Stallone. Han var obehagligt lik! Lät till och med som Rocky efter att han tagit emot ett par smällar. Vi försökte få bildbevis men han var så upptagen med att byta ut glasen som folk tagit med ut till plastmuggar.

Här är vi inne på en irländsk klubb där de spelade waka waka väldigt flitigt.

Vid fyra började vi röra oss hemåt, troligen de första på hela La Rambla som lämnade gatan, men vi var så trötta. Vi måste träna lite mer för att orka festa tills klubbarna stänger på det här stället (vilket är ca 8 på morgonen).

Som jag skrev tidigare så skulle en av Markus vänner laga mat åt oss ikväll. Men tydligen var det inte Markus vän och inte en, för klockan halv nio dundrar det in fyra koreaner och börjar röja i köket. Jag och Malin går efter ett tag in och frågar om de behöver hjälp. Som på en signal vänder sig alla fyra, exakt samtidigt om och spänner sina smala ögon i oss samtidigt som den största killen av dem säger åt oss att gå ut, för det är tydligen "topsckre" (läs: Top Secret). Så vi fick lomma tillbaka till vårt rum och plugga spanska verb.

Nu är klockan snart elva och vi har inte ätit sen lunchen klockan två. Jag börjar helt klart börjat ångra att vi inte åt Malins spenatsoppa klockan halv åtta, vilket var originalplanen. De har tagit upp båda kokplattorna som fungerar så vi kan inte laga egen mat... om jag inte visste att det fanns kackerlackor i lägenheten så skulle jag nog falla död till golvet av hunger.

Här är en bild på berget vi besteg igår. Bilderna gör inte utsikten rättvisa, men jag har iaf lyckats laddat upp dem på mindre än en halvtimme, det är ju toppen!

Läraren berättade en massa om borgen som är upp på berget, vilka som hängde där, att engelskmännen hade ett fängelse där, oklart om de var de själva som satt i fängelse eller om de låste in spanjorerna. Sen berättade han hur staden Alicante fått sitt namn och pekade ut lite olika betydande byggnader nedanför berget. Allt hade nog varit väldigt intressant om jag hade förstått något av vad han sa.

Vi satte oss vid kajen för att äta. Det var en helt okej första frukost och det var riktigt gott att få mat i magen och lite värme i kroppen efter kylskåpsnatten. Nu är vi tillbaka i lägenheten och tänkte bara ta det lugnt ett tag innan vi går iväg och letar efter paella.