lostinalicante

Idag är sista dagen i Alicante. Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag känner mig så fånig men sanningen är att jag de senaste dagarna har gått omkring med gråten i halsen och så fort jag tänker för mycket på mina fina vänner här nere och hur roligt jag har haft så börjar tårarna rinna.

Självklart ska det bli skönt att komma hem och jag längtar så mycket efter att få träffa familjen och alla kompisar hemma igen. Men jag vill verkligen inte fara. Redan när jag for visste jag att jag inte ville fara hem den här dagen. Dock visste jag inte att jag skulle komma att älska människorna här så mycket. Mina nya svenska vänner är ju lättare att träffa. Men koreanerna lär det ju bli annorlunda med. Jag är så ledsen att jag mår illa!

Den här resan har verkligen varit en berg och dal bana. Det har varit tråkigt, tufft, kallt och frustrerande många gånger. Men samtidigt har jag haft så roligt! Visserligen är jag inte på den spanskanivån jag vill nå, men jag har ändå lärt mig så fruktansvärt mycket spanska, jag har träffat och lärt känna massor med fantastiska personer, lärt känna Alicante, bott utan föräldrar, blivit kär, fått undervisning i koreansk matlagning, varit förkyld, börjat lyssna på massor med spansk musik... vissa texter är så fina att håret på armarna reser sig, lärt mig äta rå lök, bott med ett gäng kackerlackor, haft lektoner i potatisskalning, sprungit ut mitt i natten och tagit kort i fotobås, dansat tills jag inte orkar stå på fötterna, lärt mig svära på koreanska, fått ett blåöga, skrattat så tårarna sprutat, badat i havet, tagit långa promenader mitt i natten och miljoner saker till.

Ja den här resan har verkligen varit något extra. Mina nya vänner är verkligen förebilder för mig, jag har blivit en bättre människa av att se hur de beter sig och även fast tårarna rinner så är jag jätteglad över att jag är så ledsen. Jag är glad att jag har så starka känslor för alla personerna här, tänk om jag inte känt ngt speciellt alls? Bara kunnat krama om klasskompisarna, le lite åt breven de skrivit till mig och sen inte tänkt tillbaka så mycket när jag kommer hem?

I kväll är min sista kväll och jag ska försöka ha så roligt som det bara går! Vi ska se på fotbollen i kväll och sen ska jag nog bara se film med koreanerna. I morgon klockan 9.00 ska jag och Arlette ta bussen till flygplatsen.

Att inte behöva handdiska varenda liten tesked så fort man ha använt den är verkligen vardagslyx. Näst efter familjemedlemmarna så är det helt klart diskmaskinen som ska få sig en puss och kram när jag kommer hem på söndag!

Att inte få kallbrand och skitiga fötter av att kliva upp ur sängen på morgonen är något jag längtar efter. De limegröna innetofflorna som jag köpte för 18kr när jag kom är snarare grågula numera. Marmorgolven här i Spanien är verkligen förfärliga!

Även om jag hade en cykel här så skulle det inte gå med alla smågator proppade med trafik. Här går man eller kör bil. Nä tacka vet jag Umeå som är helt designat för att cyklisterna ska kunna ta sig fram!

Jag har sicksackat mellan folket på esplanaden och kämpat mig fram på stranden så att jag är spyless! Att få springa ensam i skogen där det är svalt, utan att hela världen ser en och ropar efter en är verkligen underbart!

Helt fantastiskt vad mat är billigt här! Det har varit så roligt att handla när man har råd att prova på alla möjliga nya maträtter trots att det är lyxvara i Sverige.

De mysigaste förfesterna har helt klart varit när man suttit med sina vänner och på knagglig spanska pratat om allt som ordförådet tillåter en att göra, spanat på folk som gått förbi och skålat med billig färdigblandad sangria.

Man kan gå på stan och göra lite onödiga impulsköp klockan halv nio, gå iväg på krogen klockan 3 på morgonen eller bara gå förbi en kompis och hänga i soffan trots att klockan närmar sig 12. Nattmänniska som jag är så älskar jag den här livsstilen! Det är så mysigt!

Troligen kommer jag inte läsa någon spanska igen förrän sent i höst och det kommer jag verkligen sakna. Det är så roligt när man äntligen förstår hur man ska använda och böja i nya former och ord. Att kunna tala lite mer och förstå lite bättre av vad folk snackar om är så häftigt! Den dagen jag kan lika mycket spanska som engelska kommer jag vara så lycklig!

Jag har verkligen blivit bortskämd av killarna här. Inte en enda gång har jag gått hem ensam. De följer en alltid till dörren, vare sig man känner dem bra eller inte, de låter inte en tjej gå hem ensam. Jag visste att det var så i vissa länder, men det verkar som om det bara är i Sverige som man inte gör det? Från början tyckte jag bara att det var obekvämt att de gick med en. Varför ska de lämna festen bara för att jag vill hem? Jag är inte direkt en liten tjej? Men tillslut så gav jag med mig och lät dem gå med utan tjafs och nu tycker jag det är konstigt om de inte erbjuder sig, haha…

De holländska grabbarna och flyttat härifrån, men ölburksamlingen är fortfarande kvar. Markus försökte lite vänligt fråga Thomas för några dagar sedan om de inte skulle slänga burkarna, för det luktade faktiskt riktigt unket i hela längeheten. Thomas spände ögonen i Markus och sa strängt. "Markus, we are men. And men don't throw stuff away. Men build stuff. And we are going to build a beerwall." Efter det har ingen vågat ta upp ämnet igen.

Däremot gick killarna med på att ha burkarna i Markus rum istället för vardagsrummet. Så varje gång jag städar numera så lägger jag ölburkarna i en separat påse som jag ställer in i Markus rum.

Allt för att männen ska fortsätta vara män.

Markus, Arlette och jag har inte riktigt orkat ta tag i matlagningen på senaste tiden. Jag har levt på gamla matlådor som troligen inte borde ätas om man vill ha hälsan i behåll medan de andra stekt hamburgare med baguettebröd tre gånger om dagen.

Det gjorde att vi idag bestämde oss för att äta kinesisk buffé till lunch och nu ska vi iväg till stranden och  grilla våra välfyllda magar ett par timmar, hasta pronto!

Hängde lite med koreanerna i helgen, vi satt vid ett glasbord och jag såg att det var väldigt färglada fötter under bordet. Jag kommenterade Juans sockar, att de var väldigt...fina! Det slutade med att Jieson drog med mig in i hennes rum och hon visade upp hela som socksamling. Hon försökte även ge mig ett par sockar. Jag tackade men fick förklara att jag har ungefär 98 storlekar större än henne och att hennes sockar är som tåvärmare för mig.

Gahhh... hur ska jag kunna lämna de här fina människorna på söndag?!

Igår fick jag en lektion i hur man lagar kimbab! Min lilla koreanska vän Jieson visade hur det skulle gå till med ris, grönsaker, tonfisk och alger. Arlette ville också ha men tycker inte om tonfisk... så i brist på annat så slängde vi in lite jordgubbar i ena kimbabrullen.

Det är inte helt enkelt vill jag lova och ni som följt bloggen ett tag vet hur seriösa koreanerna är när det gäller matlagningen. Jieson som är ungefär upp till naveln på mig stod bredvid och gav mig instruktioner som följdes av förolämpningar på spanska... och när det blev riktigt fel så slog hon till mig och skrek högt på koreanska. Samtidigt står Sunam bakom mig med armarna i kors och tittar strängt på hela processen.

Dock verkar dom inte ha blivit helt missnöjda för ni vi väl satt och åt så sa dom att jag nästan var korean numera.

Idag har jag suttit kvar i skolan två timmar och gjort läxorna och lärt mig om gymnasietiden i Korea. Om vi säger såhär; ingen i Sverige har rätt att ens gny lite över skolan hemma. De har lektioner mellan 7.00 - 22.00 med ca 2h rast. Efteråt har de extralektioner mellan 22.00 - 2.00 på natten, sen åker de hem och pluggar ngn timme innan de sover 3-4h för att sen fara till skolan. I tre år...

Nä tacka vet jag att kunna sitta på balkongen och käka glass med spansk musik dånande ur högtalarna efter skolan.

Jag ba lägger upp en bild på mig i väntan på att få bilderna från de senaste dagarna av mina älskade vänner. Inte länge kvar tills jag kommer hem nu!

Den här lilla godbiten väcker mig och resten av kvarteret en timme innan klockan ringer... varje morgon utom på söndagar. Precis utanför mitt fönster ska hackar den hål i trottoaren. jag överdriver inte när jag säger att hela sängen vibrerar klockan 7 varje morgon.

Ibland hatar jag världen

I fredags firade vi Anabel med en enorm middag och utgång! Jag kämpade på med köttbullarna i flera timmar, medan koreanerna gjorde sina maträtter; algsoppa, kimbab, stekt ris och ägg. Det var ett jäkla sjå att få fram skedar knivar och mått till att göra köttbullarna för vart jag än öppnade skåp så ramlade det ut pinnar. "Herregud har ni inga skedar eller gafflar?!" Frågade jag medan stackars Sunam fiskat upp ännu ett par ätpinnar ur besticklådan.

Markus somnade i väntan på maten, men tillslut var vi färdiga och hade mat för ca 600 personer. Arlette gjorde salladen, vilket hon var mycket noga med att alla skulle veta. Jag åt tills jag dog, sen åt jag lite mer och sen efterrätt på det.

Jag är faktiskt stolt över min köttbullstillverkning för det var lättare än jag trodde och smakade riktigt bra. Sen att jag föredrog kimbaben (koreanska versionen av sushi) efter timmar i stekosen var kanske inte så konstigt.

Självklart glömde jag ta bild på tavlan jag gjort och brevet jag skrivit till Anabel, men hon blev jätteglad och sa massor med saker på koreanska och så jag hoppas det var positivt.

Ma Rike från Tyskland, en trött stekare och födelsedagsbarnet ute i Barrion.

Alltså ska jag, för första gången i mitt liv laga köttbullar, inte till en eller två utan 13 personer....! Kan någon skicka över min mormor och mamma på ett plan till Alicante?

Ölburkarna fortsätter ta över lägenheten. Grabbarna har de senaste dagarna sparat på alla ölburkar de druckit i hopp om att bygga en en vägg. Dock blev den lite ostadig så i stället har du börjar mura i Arlettes rum med ölburkarna. Hon har varit i Murcia de senaste dagarna men kommer hem snart och möts av det här