Bird Is The Word
Våran gaskammare som ni kan läsa om i gamla inlägg ligger i något som kan liknas en innegård. Mitt i lägenhetsbyggnaden är det som en tunnel av utomhus som går från mark till himmel. Dit går fönster från vårat lilla badrum, från korridoren och hallen. I denna tunnel bildas ett fantastiskt eko som en duva glatt brukar uttnyttja för att terrorisera oss, när den sjunger låter det som ett ljud hämtat från något TV-spel. Går inte alls att förklara men det låter hemskt! Så en dag när jag varit på toa och hört hur den kvittrat bestämde jag mig för att öppna fönstret och sjunga tillbaka. Så fort jag stack ut mitt huvud ur fönstret fick jag ögonkontakt med duvan som satt på en tråd längst uppe vid taket. När jag sen börjar ta till ton, eller rättare sagt göra ett sort locka-på-katt-ljud (ksss kssssss), så går den till attack! Den störtdyker ner mot fönstret och jag drar i panik in huvudet och drämmer igen fönstret. Sen försvann den upp igen.
Och jag har som aldrig riktigt kunna smälta det här. Jag försökte ta kontakt, varför gör den så här mot mig? Varför?
Tills i förrgår. Då Matilda upptäckte att den i ett hörn av gaskammaren har lagt två ägg. Så numera tar jag varje chans jag får att sjunga för den. Den attackerar inte längre utan stirrar mest bara på mig. Om den tycker det är vackert eller om den är uttråkad har jag dock ingen aning om.
Mamma Duva borta men dom två äggen ligger välplacerade i hörnet.
